Sanning

Det var den 18e December 1989. Ute i Fjärdhundra vankade en kvinna runt och var höggravid och bitter. Hon var två veckor över tiden och gick bara och väntade på att föda. Plötsligt kände hon att det var dags och hon ringde sin make och efter lite om och men for dem till sjukhuset i Uppsala.
Runt 11.41 (tror jag) så kom en ny liten flicka till världen. Matilda Victoria Pettersson. Föräldrarna var lyckliga, hennes storebror var lycklig och alla var lyckliga. (Kan vara en överdrift)...

...Ett år senare. Den lilla flickan fyllde ett år. Livet var lätt, hennes bästa vän var Rasmus. Hon hade inte särskilt många problem mer än att få sitt hår att växa. Hennes favoritförälder var hennes pappa och hon var uppenbarligen inget mamma-fan. (Senare har bevis framlagts att hennes mamma uppenbarligen föredrog en flicka vid namn Magdalena så det är ju inte så konstigt att känslorna var sådana...)

...Fyra år senare. Flickan fyllde fem år. Hon hade äntligen börjat få något som kunde kallas för en frisyr på huvudet. Några dagar innan hade hon dessutom blivit storasyster och det var inte helt fel det heller. Hennes bästa vän var numera en flicka vid namn Astrid men hon var fortfarande vän med Rasmus också. Livet var lätt, hon gick på dagis och var kär. Precis så som det ska vara för en 5åring....

...Fem år senare. Flickan fyllde tio år. Livet var lite mer komplicerat än tidigare. Håret var omöjligt men än så länge vägrade flickan att acceptera att hon inte kunde få långt, fint och tjockt hår. Bästa vännen var.. någon. Antagligen var det fortfarande Astrid. Höjdpunkten som flickan minns var att hon fick två siffror i åldern. Inte illa...

...Fem år senare. Flickan fyllde femton. En trotsig tonåring som gick sista året i grundskolan. Ibland älskade hon sina föräldrar och ibland avskydde hon dem. Hennes umgängeskrets var ett tajt gäng i skolan och pojkvännen Jens. Hon var också effektiv med att träna ju-jutsu. Eller ska man vara ärlig så var hon väl mer effektiv med att vara på träningarna och antingen hångla med Jens eller snacka skit med Sofie. Flickan var glad ändå. Ingen förbättring hade märkts av på hårfronten så hon hade börjat experimentera lite med färg i det och var allmänt otacksam över sin fina naturliga blondhet...

...Tre år senare. Flickan fyllde 18. På morgonen vaknade hon ensam i sin lägenhet i Uppsala. När hon tänker tillbaka ler hon åt minnet hur hon fnissade för sig själv den morgonen. Hon var ju äntligen 18. Dagen innan hade hennes pojkvän Henrik åkt tillbaka till Karlskrona som var hans hemstad. Sin 18-årsdag tillbringade flickan först i skolan, där hon flamsade med sina vänner. Hon fick en riktigt präktig mustasch i present som hon numer bara använder vid finare tillfällen. Flickan var skapligt nöjd med livet och hade insett vilka fantastiska föräldrar hon hade. Syskonen var inte heller så pjåkiga. Livet var bra, även om håret fortfarande inte var särskilt roligt, allra helst med tanke på den konstiga färgen det hade efter hennes "svarthår-period"...

...Ett år senare. Staden är Karlskrona. Flickan vaknar upp på morgonen av att hennes sambos klocka piper. Det är flickans 19e födelsedag och hennes morgonhumör är inte bättre för det. Sambon är Henrik som nämndes vid förra födelsedagen förövrigt. Sambon försvinner till sitt jobb och flickan får somna om. Hon blir senare väckt av diverse gratulationssamtal och ger upp sömnen. Dagen spenderar hon som vanligt. Hon öppnar paket som hennes föräldrar skickat och blir tacksam över de fina presenterna. Håret har hon gett upp helt och hållet numer och hoppas bara ibland på ett mirakel. Kvällen ska hon spendera på restaurang med sin sambo för att sedan gå hem och ha en trevlig kväll.


Minnet kan svika men jag tror det mesta stämmer.