Jag har inget minne av det, men du var där på min första födelsedag. Till mamma sa du att du visste om att det var min speciella dag men det förstår vi väl alla att du inte visste, det var bara en slump att du kom förbi. Nu är jag över 23 år gammal och gissar vilt här, men magkänslan säger mig att jag antagligen knappt har träffat dig 23 gånger ens under dom åren. Minnena jag har av dig är från stela fikastunder med massa löften från dig om kläder och saker som vi skulle få, men inte då och där för att dom fanns någon annanstans men nästa gång vi sågs skulle vi få vad det nu var. Men så blev det aldrig. Dock var du där på min konfirmation, du misstog min pojkvän för min bror men du hade med dig blommor. Det minns jag. Du var också där på min student, fast då hade jag druckit och du försvann ganska fort. Sist jag träffade dig var på din 70 årsdag och det var det vanliga med tomma löften om att du skulle ta kontakt med någon som kanske kunde fixa ett jobb åt mig eftersom jag hade problem och var arbetslös. Det hände aldrig.
Farmor, Farfar
Mormor, Morfar
Morfar Sven och Tant Anita
Farmor Gun och Farfar Kjell
Du var i samma kategori som min brors farföräldrar. Dom som inte var biologiska men ändå fanns med i bakgrunden. Det var vad du var, en bakgrundsfigur.
Morfar- mannen som retade mig om Hammarbys bandyspel. Mannen som sa åt mig att gå och lägga mig bredvid mormor när han hittade mig sovandes mot köksbänken i stugan vi hyrt eftersom tältet var för kallt för mig. Mannen som var där på dom flesta av mina födelsedagar och som åt av kakan som jag bakade på eget recept. Morfars kaka kallade jag den. Men det var inte du som åt den.
Morfar Sven - du var med någon gång ibland. Svarade jag i telefonen när du ringde så blev jag alltid lika chockad över att det var du, att du kom ihåg att vi fanns.
Du var mammas pappa. Du var morfar Sven, vi behövde säga ditt namn för att klargöra att det var dig vi pratade om, pratade vi om morfar så pratade vi om mormors man.
Så förra sommaren så ringde mamma, sa att du låg på sjukhus och var ganska illa däran. Jag grät men förstod inte varför. Nu i söndags så satt jag på en stol och skämtade med Helena och Felicia, telefonen ringde och Helena pratade svenska. När hon sa "Oj, vad tråkigt" förstod jag vad det var, att det var för mig samtalet var. Att det var mamma som ringde för att säga att du nu är borta. Jag grät men jag förstod inte varför. Jag har sovit dåligt dom senaste nätterna och igår orkade jag inte jobba. Jag kommer inte vara där på din begravning, hade jag varit i Sverige hade jag antagligen kommit men nu gör jag inte det. Jag sörjer dig, jag är ledsen för att du varit så sjuk så länge och att du har lidit. Men jag kommer inte sakna dig.
Jag är bara ledsen för din skull, det är du som har gått miste om chansen att lära känna din dotters tre barn. Vi är alla tre ganska speciella, lite knasiga, lite roliga och lite speciella. Men du uppskattade det aldrig och det är din förlust.
Vila i frid nu
